Egentligen ingenting alls, bara lite ur livet

Både Mannen och jag har skaffat oss nya mobiler. Det var nog bara en tidsfråga till våra gamla skulle lämna in. Men de där nya är ju ingen barnlek precis märker jag. Men man lär sig väl till slut. Mannen satt och ”lekte” med sin och plötsligt när jag satt i ett telefonsamtal så såg han så lurig ut och satt och höll mobilen framför sig. Inte fattade jag något men det blev en liten kortfilm. När jag såg den blev jag nästan deprimerad. Ser jag ut på det viset? Stackars er alla mina medmänniskor som måste se på mig varje dag. Och vad gammal jag ser ut. Mannen säger att jag är söt men just idag hjälpte det inte. Föresten är han inte opartisk.

Känner mig just nu i dessa dagar av sommarvärme ganska utarbetad. Jo, tröttheten liksom lägger sig som en stor, tung, varm filt över hela mig. Allt känns som att det bara ramlar över mig utan att jag kan påverka någonting. Vad jag än gör så blir det liksom inget resultat. Tror ingen annan märker något men det räcker väl att jag gör det. Har ni där ute aldrig sådana känslor?

Som sagt sommarvärmen har kommit tillbaka. Igår var Mannen och jag på stranden. Vadade i vattnet men badade inte. Idag var det nog ännu varmare. Till och med barnen i förskolan ville helst vara inne. Men vi vuxna tycker ju efter en sådan här hård vinter att man måste ju passa på att vara ute och man vet ju aldrig hur länge sommaren har tänkt stanna. Egentligen är det ju ganska löjligt för det var i varmaste laget. Och jag tycker ju inte ens om värmen. Men det har en fördel med sig. Man slipper klä på alla ungarna en väldigt massa kläder. Overaller, kängor, galonkläder och mössor och vantar. Jo, det är nog ganska skönt med sommar kanske.