måndag, maj 09, 2011

Egentligen ingenting alls, bara lite ur livet

Både Mannen och jag har skaffat oss nya mobiler. Det var nog bara en tidsfråga till våra gamla skulle lämna in. Men de där nya är ju ingen barnlek precis märker jag. Men man lär sig väl till slut. Mannen satt och ”lekte” med sin och plötsligt när jag satt i ett telefonsamtal så såg han så lurig ut och satt och höll mobilen framför sig. Inte fattade jag något men det blev en liten kortfilm. När jag såg den blev jag nästan deprimerad. Ser jag ut på det viset? Stackars er alla mina medmänniskor som måste se på mig varje dag. Och vad gammal jag ser ut. Mannen säger att jag är söt men just idag hjälpte det inte. Föresten är han inte opartisk.

Känner mig just nu i dessa dagar av sommarvärme ganska utarbetad. Jo, tröttheten liksom lägger sig som en stor, tung, varm filt över hela mig. Allt känns som att det bara ramlar över mig utan att jag kan påverka någonting. Vad jag än gör så blir det liksom inget resultat. Tror ingen annan märker något men det räcker väl att jag gör det. Har ni där ute aldrig sådana känslor?

Som sagt sommarvärmen har kommit tillbaka. Igår var Mannen och jag på stranden. Vadade i vattnet men badade inte. Idag var det nog ännu varmare. Till och med barnen i förskolan ville helst vara inne. Men vi vuxna tycker ju efter en sådan här hård vinter att man måste ju passa på att vara ute och man vet ju aldrig hur länge sommaren har tänkt stanna. Egentligen är det ju ganska löjligt för det var i varmaste laget. Och jag tycker ju inte ens om värmen. Men det har en fördel med sig. Man slipper klä på alla ungarna en väldigt massa kläder. Overaller, kängor, galonkläder och mössor och vantar. Jo, det är nog ganska skönt med sommar kanske.

3 kommentarer:

Rosenvante sa...

Du är inte ensam ska du veta.
Jag har flera sådana dagar än de där man känner sig som en stjärna och allt går som en dans. Tur vi har våra gubbar som älskar oss ändå.
Förra året ringde jag A-kassan o kollade hur det fungerade om jag tog tjänstledigt ett år och sedan sade upp mig. Det gick inte, sjukskriv dig var rådet.
Men jag funderar mer och mer på att förändra, gå ner i tid eller sluta och göra nått helt annant. Livet känns för kort helt enkelt för att jobbas bort. Äh, det är väl bara ladingen, (vårtrötthet) som dragit över oss. Vi får se fram emot semestern, eller vad tror du?
Ha det gott och lita på mannen lite också.
Kram

StickLena =KnitLena sa...

Värmen är minst sagt pressande här! Inne är det "bara" +24 och känns kallt, undrar om det var lika varmt som i en bakung ute?!
Nu snabbdricker jag det sista i kaffen muggen för att kunna vila lite i sängen tillsammans med min rymmar-katt. Hon lyckades hoppa över balkongkanten igår, trots att vi varit på promenad ca 15 min före. Tror hon kan ha använt sig av en stor ytterkruka som avstamp. Det är minst sagt rörigt på balkonggolvet, det ska ju rymma så mycket... Som läget är nu gäller väst+koppel på balkongen. Har hängt promenadutrustningen på balkonghandtaget, hon förstår ju inte vanligt språk!
Minmobil är nog ca 10 år gammal nu och jag är glad så länge den håller. Vill inte göra annat än ringa och SMSa....

Gunilla sa...

Det är inte utseendet på mina vänner som gör intryck, det är hur de är. Så länge man inte är typ, brännskadad eller offer för en trafikolycka tycker jag inte att man har rätt att klaga.
Säger jag som gått med ett av marken uppskrapat ansikte i en vecka. Det är skönt om man återfår sitt "gamla" utseende. Gunilla