Nu
är det några dagar sedan livet ändrade riktning lite. Men vi lever fortfarande
och det ska nog bli bra till slut.
Jag
är fortfarande förkyld men jag tror att under normala förhållanden så hade jag
strävat till jobbet som vanligt. Men i söndags kväll kände jag bara att den här
gången så orkade jag inte göra som jag brukar. Jag är sällan sjuk och då inte
när jag är förkyld bara. Tänker faktiskt för första gången unna mig att ta det
lugnt. Är jag inte bra på måndag så blir det jobbet ändå.
Vad
min älskade anbelangar så har det väl inte hänt så mycket. I söndags kväll var
vi ju på akuten och då röntgades han och han fick en mitella. Har aldrig sett
en sådan variant förut. Annars hände inget annat. Natten till måndag blev det inte så
jättebra sova kan jag säga. Nog inte för någon av oss. I går fick han ringa
sjukhuset igen och blev senare uppringd av en läkare så han fick utskrivet
smärtlindrande. Han fick också då veta att väntan på operation kan ta flera
veckor. Jag var nere på apoteket och hämtade dom. Som väl är så har vi det
nästan bakom knuten. Det var faktiskt skönt att komma ut lite. Lättare att
andas. I morse var vi tillbaka på sjukhuset för då skulle det skiktröntgas. Allt
gick jättefort så vi var hemma på ett litet kick. Skönt. Mannen har sovit i
några omgångar och vi har också suttit och tittat på en Jane Austen film.
Riktigt slött med andra ord. Själv har jag inte heller gjort många knop. Fast i
morgon måste jag gå bort till vår närbutik och köpa bröd för mat måste vi ha
oavsett.
Ja
så har vi det. Hade tänkt fästa trådarna på min Offe idag men jag orkade inte
liksom. Kan inte förklara det där. Men nu tänkte jag ändå försöka göra ett
försök.
Det
var hemskt vad många vänner Mannen har och även vi tillsammans. Telefonen gick
varm igår. Först döttrarna så klart men även en massa andra. Då blir man ju
glad alltså.