torsdag, juli 10, 2008

Min stickhistoria

Min egen stickhistoria har sitt ursprung år 1963 i Partille. Närmare bestämt i Kyrkskolan. Partille gränsar, för dom som inte vet det, till Göteborg. Jag skulle börja i klass 3 och för första året skulle jag få ha slöjd. På denna tid så hade flickor textilslöjd och pojkar träslöjd. Först senare fick man byta en termin. Jag fick en lärare som hette Maja Wallgren och hon var en riktig fröken om ni förstår vad jag menar. Min far tyckte att det var extra roligt att jag fått just henne för han hade också haft henne när han gick i skolan. Pappa är född 1926. Det allra första vi fick göra vad att lära oss sticka. Vi fick börja med en provlapp så klart och därefter en mössa. Tyvärr var mössan rätstickad med ett väldigt enkelt mönster bestående av några aviga maskor med jämna mellanrum. Mössan finns inte kvar idag då pappa fick ärva den någon gång på 80-talet. När mössan blev klar så var det slöjdpåsen som stod i tur. Jag har den än idag och den är lika fin. Jag sydde den för hand med pyttesmå kaststygn och så broderade jag en bård tvärsöver och mitt monogram. Sedan minns jag inte mer. När jag började i klass 4, alltså 1964, så var det stickning igen. Nu skulle vi sticka tumvantar. Dom gjordes så klart på strumpstickor och det var med tumkil. Så stickar jag vantar än i dag. Mina tumvantar använde jag sedan varenda vinter till någon gång 90-talet. Då såg dom ut som ni kan se på bilden. De senare 10-15 åren hade jag dom under ett par egenhändigt stickade lovikavantar. Dom använder jag fortfarande. Men när mina gamla innevantar tog slut så stickade jag ett par grå, på samma vis men med resårmudd, som jag har numera.
Fröken Wallgren älskade sina flickor, som hon kallade oss för, och det märktes. Hon hjälpte oss alltid och inspirerade oss att komma vidare. Det finns säkert elever som inte tyckte om henne men mig var hon alltid väldigt snäll emot. Vad jag än hittade på att jag ville göra så ställde hon upp och hjälpte mig. Tänk när jag letade upp ett mönster på en pyjamas och talade om för henne att jag ville sy en byxklänning av det i ett blommigt bomullstyg. Hon tittade på mig länge och undrade om jag hade tänkt över det ordentligt. Jodå, det hade jag ju. Jag använde den där byxklänningen så mycket att den blev helt utsliten och ramlade isär. Alla tittade på min när jag använde den och kommenterade hur konstig den var. Idag finns kära fröken inte bland oss men jag hoppas att hon sitter där uppe i sin himmel och känner stolthet över sitt livsverk. Och jag hoppas att fler flickor där ute, även om ni är vuxna i dag, känner som jag. Jag fick behålla henne ända fram till och med klass 6. Då flyttade jag till högstadieskolan som då var Porthällaskolan.

5 kommentarer:

Monica sa...

Jättefina vantar:)

Tina sa...

Snygga vantar, ser att du har slöjspåsen kvar, jag oxå hade tag i den härom dagen när jag städade i lådor. Men jag hade inte en sådan rar "fröken" i slöjd. Hoppas att du har en bra semester.
Kram Tina

Marias stickning och läsning sa...

Åh vad nostalgisk jag blir när jag tittar på dina vantar! Vi stickade precis likadana i fyran. Därefter sockar. Jag fortsatte direkt hemma med att sticka båda vantar och sockar till min syster. Har inte alls så trevliga minnen av slöjdfröknar överhuvudtaget.

LenaL sa...

Så härligt med såna positiva minnen från textilslöjden! Jag för min del hade inte samma tur, och det är ett under att jag någonsin efter det tagit vare sig nål eller stickor i min hand efter det. En inspirerande och positivt inställd slöjdfröken är nog tyvärr en ganska sällsynt företeelse, som jag förstått det. Men tack och lov kom jag ganska snabbt över mina aversioner :-)!

Kram

Smycka sa...

Vilken fin historia! Jag hade jättebra slöjdfröknar. De hjälpte mig att både sy, sticka och virka. Sen hade jag extra-fröknar hemmavid, mamma som virkade, broderade och ibland stickade och mormor som både stickade och sydde. Jag tycker fortfarande att det är roligt.

Ulrica =o)