skip to main |
skip to sidebar
I morgon är det redan torsdag och jag har ingen aning om vart veckan tar vägen. Är det fler som tycker att tiden ibland bara rusar iväg och man har fullt upp med att hänga med?
Förra helgen var jag i Göteborg. På lördag eftermiddag var Kära syster och jag på stadsbiblioteket vid Götaplatsen på sticklördag. Det visades och provades på tvåändsstickning, Bohus stickning visades och man kunde även köpa stickpaket samt Sticknätet i Västra Götaland var representerade. Som avslutning visades filmen, ”Stickspåret”, om Bohus Stickning. Det är Kjell Andersson som gjort den. Har sett den en gång förut men den tåldes att se igen. Om ni inte sett den så kolla om ni inte har möjlighet. Kära syster hade inte sett den. Vår familj kommer delvis ifrån norra Bohuslän och det kändes som det berörde oss extra. Vår morfar började sin yrkesbana som stenhuggare.
Vad jobbet gäller så känns det för närvarande som jag för en ständig kamp emot tiden och även orken. Det är så känsligt allting och när en kollega plötsligt inte var där i måndags morse så kunde inte jag gå på mitt nätverk som är en del i vår fortbildning. Jag hade ju fixat vikarie så jag kände mig lugn men ack vad jag bedrog mig. Både mina kollegor har varit på sina närverksgrupper nu så jag känner mig ganska utanför. Idag var vi ute och plockade vackra löv som vi målade och tryckte på fönstret. Det blev jättefint och barnen tyckte det var väldigt roligt. Då säger en kollega, som hon lärt sig på nätverket att göra, hur tänker ni gå vidare med det här. Vi som hade gjort det tittade på varandra. Vi har inte alls tänkt gå vidare med det. Vi gjorde det bara för att det var kul och gav både barn och vuxna glädje. Vare sig mer eller mindre. Vi grep tillfället i vinden och gjorde något roligt. Är det fullt att göra så? Vi beslöt att driva vår ståndpunkt i våra resp nätverksgrupper.
Jag har varit hemma så lite på senare tid, kvällstid, så stickningen har blivit lidande. Pulsvärmarna har inte blivit klara och sockorna är jag snart klar med första hälen. Slipovern är en liten bit kvar och så monteringen så klart.
Jag har under ett tag hört tals om något som kallas stickfest på Grötö som är en gång per år. Det lät ju roligt. Letade upp på nätet och kollade efter programmet. Fanns inget. Tog reda på att det skulle komma den 20 oktober. Kollade den 20 och det verkade jättespännande. Skulle anmäla mig men då får jag se att login är fullbokad. Folk har alltså anmält sig in blindo utan att veta programmet. I mina öron låter det som ett mycket konstigt förfarande. Jaja, så var det med den stickfesten. Aldrig får man vara riktigt glad. Men vad jag förstår så kommer man att ändra på detta till nästa år. Det var väl för väl.
3 kommentarer:
Hej
Det verkar ju nu allt man gör med barnen ska ha en mening men man får ju inte glömma det roliga och spontana Lycka till Mona
Jag var också där och såg på film:) Jag satt längst till vänster vid ingången ungefär, mina ben fick inte plats inne i bänkraden *skrattar*
Filmen var jättebra!
Inga deckarblogg inlägg att dela med dig av?
Hm, märklig ståndpunkt att man inte kan göra något kul bara för stunden och av ögonblickets ingivelse. Varför ska allt vara så beräknande? Begriper inte det, faktiskt.
Har inte varit här inne och sett vad du har för dej på ett par veckor, sicka mystiga muddar du gör!
Ses snart igen, kram!
Skicka en kommentar