Stickningen växer, blir snart en tunika.

Idag har det varit kaos på jobbet. Nästan alla barnen var friska och ni kan säkert förstå hur det är att ha 16 (minus 1) mellan 1 och 3 år, samtliga blöjbarn. Vi var 2 personal samt en för oss okänd vikarie i några timmar. Som alltid så går man ut efter samlingen på förmiddagen. Det skulle kläs på, alla 15. Många kläder blir det. Jag som älskar vintern längtar vid sådana tillfällen mycket efter sommaren. När vi väl hade fått på alla och kommit ut så dröjde det inte mer än 10 minuter förän regnet öste ner. Försökte hålla ut men vi fick dra oss in igen. Alla kläder av och nu var dom dyngsura så det var att packa 2 torkskåp knökfulla. Så skulle alla bytas på. Det gör vi alltid före lunchen. Till slut stod maten på bordet och vi kunde börja äta. Vilken tur att jag alltid är noga med hur vi ska ha det vid matbordet. Det är viktigt med matro. Jag sitter ensam i ett rum med 5 barn. Det räcker för att min mat ska hinna kallna innan jag kan börja äta. Efter maten, som ändå är en lugn stund, så är det tvättning av munnar och händer. Därefter är det en skön stund. Vi sover allihopa. Jo, även jag. Man får ju passa på att ta sin rast och vad passar bättre än att sova. När jag kom hem ifrån jobbet så gjorde jag som jag brukar. Satte mig i stickfåtöljen och stickade i någon timma. Gissa om jag behöver det. Första armen är klar och nu är det alltså bara en arm kvar samt monteringen. Den första armen gick fort att göra så tunikan är snart klar. Jag lovar, ni ska få se den.

Stickcafé och jobb.

Idag har jag börjat jobba igen. Inte frisk men var ju tvungen att gå ändå. Rösten är en låg, sexig variant, *ler*, och hostan håller i sig. En enveten torr rethosta. Kändes som jag varit ifrån jobbet i flera veckor fast det bara är 7 arbetsdagar sedan jag var där. Barnen tittade långt på mig och en var tvungen att tala om att han minsann visste vad jag heter. Nu sitter jag här och väntar på en ny omgång med kräksjuka. I mitt fall nr 3 i ordningen på bara veckor. Jo, det har börjat en ny runda. När jag kom hem ifrån jobbet så satte jag mig i fåtöljen, som jag delar med Kattfröken, och stickade ett tag. Det är så härligt avkopplande. Första armen på tunikan börjar ta form. Ni ska få se den när den är klar. Igår plockade jag fram Röda Korsets garn och påbörjade ett par tumvantar. La upp maskor och stickade lite på respåren. Så nu är det klart att ta med på lördag. Jag läste i min blogg en kommentar ifrån en Lisa som undrade om jag vet att det ska startas stickcafé i Halmstad nu den 5 mars, tror jag det var, men det hade jag ju ingen aning om. Tänk om jag som efterlyst stickaktiviteter i Halm stad plötsligt har 2 caféer att gå till. Livet kanske inte bara är sjukdommar ändå.

Tumvantar och Shetlandssjal.

I morgon skall jag bege mig till jobbet igen. Känns som det var evigheter sedan. Riktigt bra är jag inte, har fortfarande en envis torrhosta som aldrig verkar ge med sig. Men mannens hosta är ändå värst. Jag har ju i varje fall fått sova på nätterna men det får inte han. Verkar som han sover bättre på soffan på dagen. Kan kanske beror på att huvudet ligger högre på armstödet. En teori som slagit mig. Nästa lördag är det stickcafé med Sandstickorna i Falkenberg. Orkar inte ta med mig min stora tunikastickning så jag har plockat fram vant/sockgarnet jag fick hos Röda Korset sist. Ska bli tumvantar. Stickar dom som jag brukar med kil och så. Plockat fram lite olika förslag på ytmönster. Får se vilket jag tar. Känner mig riktigt taggad. En vantstickning blir lagom att ta med sig tycker jag. När jag satt och letade i mina stickböcker så hittade jag den där vackra Shetlandssjalen i Bonniers stora bok om handarbete. Undrar om jag får gjort någon sådan vid tillfälle. Minns att jag hittade en underbar bok om östickning på biblioteket för många år sedan med många Shetlandssjalar i. Men nu när jag är intresserad och letar på nätet hittar jag ingenting. Verkar som folk kallar vilka sjalar som helst för Shetlandssjalar. Märkligt.

En stickdag.

Idag har jag inte varit utanför dörren. Rösten är väl si så där, mycket mörk, och rethostan känns som den kommit tillbaka. Det enda som blivit bättre är väl det hemskt onda i halsen. Fick ju ingen medicin i måndags av farbror Doktorn. Mannen har varit på vårdcentralen idag. Han fick en annan farbror Doktor. Och kom hem med en hel påse medicin, penicillin och hostmediciner. Det lät som vi har helt olika förkylningar. Märkligt. Frågan är om han smittat ner mig nu så jag är inne på min andra variant.

Jag satt länge idag och stickade. Annars har jag läst lite tidskrifter och tidningar och suttit framför datorn. Svårt att slita sig ifrån datorn när man väl har börjat. Man kommer på så mycket man vill kolla och så alla bloggar man måste undersöka. Tar tid.

Eftersom inget händer här hemma när två man ligger sjuka så får jag ägna mig åt sticket istället och låta mina besökare läsa och förhoppningsvis skriva lite kommentarer.



Jag kan ju lägga in en bild på min ganska nya schal. Den är jättego och ha över axlarna när man sitter så här. Men jag tycker inte riktigt färgen kom till sin rätt på bilden.

Hosta, tystnad och stickning.

Jag var bara tvungen att ta mig en promenad idag, mannen och jag. Kände att jag inte kunde andas här inne längre. Hostan hänger kvar och jag försöker vara så tyst som jag bara kan. Mannen hostar mycket också så livet är inte alls kul just nu. Jag var på vårdcentralen i måndags morse. Virus sa farbror Doktorn. Eftersom jag inte tål hostmedicin med morfin i så fick jag ingen. Det fanns inga alternativ sa farbrorn. Tystnad och sjukskrivning hela veckan. Jag har aldrig varit sjukskrivning för en förkylning i hela mitt liv. Jag har nog aldrig varit hemma ens för en förkylning. Men snuvan och hostan, och det gör fortfarande ont i halsen när jag sväljer,verkar aldrig ge med sig. Jag jobbar vidare med min tunika. Framstycket var klart i helgen och nu är det bakstycket som jag håller på med. Det går inte så fort för närvarande. När jag stickar så jobbar huvudet på vad som ska bli nästa projekt. Behöver ett mindre och behändigare projekt till Sandstickorna som ska träffas den 1 mars på stickcafé i Falkenberg. I nödfall får det bli ett par vantar för Röda Korset. Jag är svag för strumpstickor så det blir ingen uppoffring precis.

Har jag några läsare kvar???

Det är väl inga som orkar läsa min blogg längre för det handlar snart bara om sjukdom. Inga allvarliga som man dör av eller så men dock. Sedan några dagar tillbaka har jag ingen röst längre. Blir några konstiga väsande ljud bara. Men jag sover mig inte igenom dagnar längre. Snorigt är det också och ont i halsen gör det. Men hostan är inte så plågsam längre. Alltid något att glädjas åt. Men å andra sidan så har jag ju lyckats smitta ner mannen så nu är han inte heller frisk längre. Med andra ord, nu har jag ingen som pysslar om mig.

Har plockat fram en tunika som jag håller på att sticka på. Började på den för flera år sedan men av någon konstig anledning åkte den åt sidan och har blivit liggande. Nu är tunikor moderna så jag bestämde mig för att göra den klar. Om man bara har tålamod så blir man förr eller senare modern. Så har mitt liv alltid varit. Nog på bättringsvägen ändå eftersom jag orkar sticka igen.

Tänkte lägga in ett par bilder på alster jag gjort tidigare. Tar gärna emot kommentarer. Västar och slipovrar är plagg jag alltid tyckt mycket om. Och så mina älskade omlottjumprar.

Carinas liv och sjukdommar.

Börjar undra om inte den här bloggen skulle hetat Carinas liv och sjukdommar. Jodå, jag är sjuk igen. Men seg som jag är så stretar jag till jobbet ändå. Febern kommer först på kvällen men ganska ok på morgonen. Sedan i måndags har jag hostat så jag kiknar. Om jag inte vetat att jag redan har haft kikhosta så hade jag kunnat svära på att jag fått det. Idag har jag dessutom blivit snorig. Ungarna på jobbet har detsamma. Får se hur länge jag orkar med. Måste hålla mig på benen på fredag i alla fall för då ska jag på begravning. Min arbetskamrat ni vet om ni läst tidigare i min blogg. Stickat har jag gjort en del i alla fall. Ett par muddar och en mössa har blivit klara. Gemensam nämnare är flätor. Mössan blev inte riktigt som jag tänkt mig. För hög i kullen. Får låta mannen ta foto på det vid tillfälle. I fredags på tåget till Göteborg så började jag virka på en omgång servettringar. Dom ska vara vita med en guldkant, picoterna. Men guldgarnet jag hade blev inte bra så jag sitter här nu med en ring som det fattas sista varvet på. Här idag plockade jag fram ett par oavslutade projekt. En väst som skulle sys ihop och stickas kanter på. Och nu hittar jag plötsligt inte framstyckena. Ordning och reda, skulle mannen säga, med mycket ironi i rösten. Men jag hade en tunika också som nästan bara har framstycket klart. Där har jag att göra. Måste också börja tänka på något mindre projekt som jag kan ta med till stickcaféet den 1 mars. Förra helgen gick bra i alla fall. Jag höll mig på benen den här gången. Kära syster och jag fick riktigt mycket gjort. Vi håller ju på att gå igenom vårt föräldrahem för att avsluta det. Pappa har flyttat till ett serviceboende och trivs utmärkt där men lägenheten kan ju inte stå där tom och bara kosta en massa pengar. Det är mentalt ganska jobbigt att göra det här arbetet men det måste ju ändå göras. Jag har en syster till som har varit där och en omgång och försökt göra vad hon kan. Verkar som vi kan hålla sams om vem som ska ha vad och det känns väldigt bra. Har sett och hört om så många syskon som blivit ovänner nästan för livet när deras föräldrars kvarlåtenskap ska delas på. Har aldrig förstått varför.

Den mösslösa generationen och våren har kommit hit.

För ett tag sedan läste jag någonstans att 50-talisterna tillhör den mösslösa generationen. Blev lite full i skratt men tänkte efter. Så länge mamma kunde bestämma vad jag skulle ha på mig så hade jag mössa men sedan var det nog inte mycket bevänt med mössanvändandet. När man ser dom som är yngre idag så bär dom väldigt mycket mössor av allehanda slag. Men trots att jag alltså fortfarande inte har mössa om det inte är väldigt kallt så fortsätter jag att sticka mössor. Kan någon förklara det? Jag spanar hela tiden efter nya och snygga mössor.

Däremot, något som jag gillar mycket är halsdukar. Stora, små, breda, smala, tunna och tjocka mest dock stickade.

Idag har det varit soligt väder. Tog mig en promenad på eftermiddagen. Fick se i en sluttning att påskliljorna hade kommit och mycket krokus och några snödroppar. Tidigare har jag observerat att vår ena ros har fått stora, nya skott och buskarna vid parkeringsplatsen har fått stora, gröna skott för säkert en vecka sedan. Det känns väldigt konstigt att våren redan har kommit liksom. Först och främst stämmer det med almenackan och så varmt känns det ju inte som heller.

I morgon ska jag åka till Göteborg. Får se om jag får låna Kära systers dator och skriva i min blogg över helgen.

Betyg i skolan och stickning och virkning.

Idag har det varit en grå dag men ändå behaglig temperatur. På eftermiddagen har jag suttit mest framför datorn. Jobbade tidigt idag. Igår ringde jag efter vikarie för torsdag och fredag. Fick svar först idag efter lunch. Vikarierna var slut så nu hade dom betat av nästa lista. Dom som är outbildade. Det är illa tycker jag men vi får väl se imorgon, det kan ju vara en sympatisk tjej som kommer. Men utbildning gör inte ont. Hörde på TVn att betygen, bokstäverna, ska införas igen. Inte ens jag har någonsin haft bokstavsbetyg. Och ministern tycker att man ska ta honom på allvar. Han säger att A ska inte alla få utan bara vara till de allra bästa eleverna. Det ska löna sig att gå i skolan och anstränga sig lite. Som sagt bara man anstränger sig lite så får man tydligen A i betyg. Är klar med den första av pulsvärmarna. Det gick både fort och var roligt. Jag har ett par gamla pulsvärmare som börjar se ganska slitna ut men de här är lite ”finare”. Så ska jag sy ihop mössan också. Till helgen ska jag åka till Göteborg. Så jag gjorde iordning en handarbetspåse att ta med på tåget. Det fick bli virkning den här gången. Ska bli lite servettringar som ska bli present till min allra bästa vän, kvinnliga, här i Halmstad. Kvinnliga vänner är något som det alltid varit brist på i mitt liv så jag vårdar henne ömt. Jag behövde något litet arbete som går att göra i en trång tågfåtölj. Dessutom något som inte är för kompliserat och behöver 100% koncentration. Svårt att få tag i DMC-garn nr 8 nuför tiden. Försökt hitta på nätet men misslyckats.

Nya och gamla och riktigt gamla stickningar.

Tänk vad barnen och deras glädje, omedvetenhet och spontanitet kan göra mycket. Just nu är det precis det vi lever på, mina arbetskamrater och jag. De små liven ger så mycket glädje och kärlek. Jo, vi som jobbar i förskolan får en massa kärlek ifrån barnen. Även om inte deras föräldrar fattar det. Men vem bryr sig.

Mannen och jag har haft en liten fotosession här ikväll. Ja alltså inte av mig eller Kattfröken utan lite av mina stickade alster. Det första blev mina lovikavantar med mössa. Fast vantarna ramlade av mig när dom var klara så jag tog mina gamla tumvantar som jag gjorde när jag gick i 4e klass i skolan. Men härom året så var dom utslitna efter alla vintrar. Dom hade då överlevt två par hemmastickade lovikavantar. Jag stickade mig då ett par nya enl samma princip. Jag stickar med tumkil så jag har ingen höger och vänstervante utan man kan använda dom som både och. Dom nya funkade lika bra i lovikavantarna. Jag har alltid tyckt att det där broderade på skaftet är lite grälligt så jag har inget på mina. Jag har en enkel mössa också som är ganska mycket använd den med. Nu när jag var hemma hos pappa och röjde härom veckan så hittade jag två likadana mössor som jag gjort vid något tillfälle. Två mörkbruna, helt oanvända i samma modell. Är det någon som vill köpa en?

Nu ska jag fortsätta sticka på de pulsvärmare med flätor på som jag påbörjade igår kväll.

En dag i moll.

Idag när jag kom till jobbet så bar jag med mig en stor fråga. Hur var det med min arbetskamrat som fick hjärnblödning i torsdags. Jag visste ju inte mer än att det hade varit väldigt allvarligt. Men jag slängdes rakt in i verkligheten. Fick direkt börja med att informera en förälder som kom för att lämna sin lilla tjej som sprudlade av glädje för att få gå till förskolan. Hur berättar man att någon dött? Det fick bli som det blev och det kändes bra efteråt. Ena minuten fick jag själv beskedet, nästa skulle jag föra det vidare. En del ska få veta imorgon först, några ytterligare kanske ännu senare. Det känns som att man måste berätta det öga mot öga. Saknaden känns väldigt stor. Hon, min kära arbetskamrat, var alltid glad och positiv och gjorde allt det där som alltid blir uppskjutet. Tvätten, posten, alla papper, vatta blommorna och inte minst var hon alltid snabb med blöjbyten även när det inte luktade så gott. Har man 16 ungar i blöjåldern är man överlycklig när man har en sådan arbetskamrat. Hjälpsam, snäll och glad. Jo, det finns fortfarande sådana människor kvar. Tyvärr fick hon inte glädjas åt sin stundande pension. Och det känns så ledsamt. Får nog sätta mig med stickningen och begrunda livet ett tag. Sedan ska jag titta på serien om kvinnor i vården. Känns inte helt ovesäntlig en dag som idag.

Underbara helt vanliga dag.

Idag har det varit en helt vanlig, normal dag. Det har varit riktigt bra väder med delvis sol och tänk att kunna äta en ordentlig frukost och till och med middag. Kan man ha det bättre? Ibland är man nöjd med ganska lite för det känns ganska stort. Mannen och jag tog till och med en promenad på stan och gick över Nissan vid Järnvägsbron och gick tillbaka över bron vid biblioteket. Det verkar som det senaste bygget vid Nissan ska vara inflyttningsklart i sommar. Det har byggts där längre än sedan jag satte min fot på Halmstads mark. Vi har haft problem med nätverket i några dagar. Det har varit instabilt. Men igår eftermiddag så lyckades mannen här fixa det hela. Och nu funkar det direkt när jag sätter på datorn. Vad skulle jag göra utan honom? Vi, mannen och jag, hade spetsat oss på att se Wallanderfilmen ikväll. Visserligen med Krister Henriksson men ändå. Vi föredrar båda Lassgård som Wallander men ibland får man vara nöjd med det som finns. Det visade sig redan i inledningsscenen att vi sett den förut på TV. Så var det med det roliga. Den var dessutom inte speciellt bra första gången och säkert inte bättre för en omtittning. Lite stickning har jag också gjort idag. Satt en lång stund förut och stickade på flätan runt mössan. Ren njutning.

Dagen har gått i återhämtningens tecken.

Igår kväll åt jag för första gången sedan i måndags. Det smakade bara så gott. Jag åt inte så mycket som jag brukar utan försökte hålla igen med tanke på att magen var i det närmaste tom. Men oj vad den satte igång och jobbade efter någon timme. Sedan jobbade den för högtryck hela natten och var alldeles öm i morse. Men efter sovmorgon och frukost så var jag som vanligt igen. Och det kändes bara sååå bra. Vi har varit och handlat lite och just i skrivande stund så står det lite kyckling i lergryta i ugnen. Och jag riktigt längtar efter att få sätta tänderna i maten. Att mat kan smaka så gott. Det har blåst idag också. Vet inte om det klassas som storm precis men blåser gör det. Solen har också visat sig en hel del. För en kort stund sedan så snöade det också. Det ska komma fler byar säger mannen så vi får väl se om vi ialla fall kan få se lite vit gräsmatta. Synd om alla lökarna som redan kommit upp en bit. Men jag har gått här och väntat och väntat i flera månader. Till och med Kattfröken har varit ute en stund idag. Så kallt har det inte varit. När jag fixat allt med mat och fått mig själv i ordning och behövde en paus satte jag mig i min stickfåtölj som jag delar med Kattfröken. Har fått en fantastiskt vackert litet bord bredvid med tassar på och arbetslampa bredvid. Får låta mannen ta en bild någon dag av de vackra tassarna. Så stickade jag en stund på min söta mössa. Ja, jag hoppas den blir så söt som jag hoppas att den ska bli. Jag brukar kunna skryta med att jag stickar väldigt jämt men kullen på mössan har blivit tvärtom. Förstår inte riktigit hur det gick till. Men det kanske jämnar sig, om inte i första tvätten. Jag ska göra ett par pullsvärmare som passar mössan också. Det är en fläta i nederkanten på mössan och flätar längs med pullsvärmarna. Är väldigt svag för flätor.

En ögonblicksbild ifrån mitt lilla liv en helt vanlig fredag.

Idag är första dagen jag mår skapligt sedan i måndags. Jo, måndagen var en helt vanlig dag, arbetsdag. Många barn var så klart sjuka på jobbet men för egen del var det normalt. Men så i tisdags när jag kom upp och skulle duscha, som alltid är det första jag gör, började jag att känna mig konstig. Och plötsligt kom det en våg av illamående sköljande över mig. Och så satt det igång. I onsdags eftermiddag trodde jag att det var över så jag ringde till jobbet och meddelade att jag skulle komma på torsdag. Men när jag duschat och skulle börja med frukosten så satte det igång igen. Nu från andra hållet, om jag säger så utan att gå in på närmare detaljer. Idag ska jag försöka äta vanlig mat igen. Har blivit mycket te och skorpor denna veckan. Det var inte många dagar mellan förra sjukan och den här men det har varit stor skillnad. Den här vändan knockade mig totalt. De senaste dagarna har jag mest sovit och legat på soffan och stirrat på TVn. Alltså mellan badrumsbesöken. Mycket har jag hunnit reta upp mig på. Hur är det t ex med kvinnors hjärtan? Är det något att ha egentligen. Om du är kvinna så gå in på denna sidan och du kanske till och med kan bli medlem. http://www.1.6miljonerklubben.com/ Jag, som så många andra svenssons och inte minst kvinnor, har placerat de få slantar jag lyckats gneta ihop i fonder i en av de stora bankerna. Frågan är om inte det var något riktigt dumt. I tisdags kväll kände jag mig riktigt grundlurad i all fall. Undrar vem man kan lita på egentligen i det här samhället. Det är inte helt enkelt att få veta svaret på det. Idag ringde en av mina arbetskamrater mig. Tyckte väl hon lät lite nedstämd men kunde väl aldrig ana vad hon hade att berätta. En annan av mina arbetskamrater, en genomsnäll alltid hjälpsam dam, som ska gå i pension om ett par veckor hade segnat ner i stan. Hjärnblödning var diagnosen. Hon ligger på sjukhuset och svävar mellan liv och död. Som dom på jobbet hade fått informationen så var det väl frågan om när och inte om man skulle stänga av respiratorn. Hon som var så glad för sin pension. Hon hade så mycket hon skulle göra och så mycket att se fram emot. Jag sa till mannen att det är en jäkla tur att man inte vet något om hur livet kommer att bli. För då hade jag lagt mig ner och dött direkt. Hade aldrig orkat leva en dag till … troligen. Jag har stickat flera varv på min mössa idag. Jag är nog frisk trots allt. Kan ni tänka er att inte ens orka ta i stickningen på flera dagar?