En dag i moll.

Idag när jag kom till jobbet så bar jag med mig en stor fråga. Hur var det med min arbetskamrat som fick hjärnblödning i torsdags. Jag visste ju inte mer än att det hade varit väldigt allvarligt. Men jag slängdes rakt in i verkligheten. Fick direkt börja med att informera en förälder som kom för att lämna sin lilla tjej som sprudlade av glädje för att få gå till förskolan. Hur berättar man att någon dött? Det fick bli som det blev och det kändes bra efteråt. Ena minuten fick jag själv beskedet, nästa skulle jag föra det vidare. En del ska få veta imorgon först, några ytterligare kanske ännu senare. Det känns som att man måste berätta det öga mot öga. Saknaden känns väldigt stor. Hon, min kära arbetskamrat, var alltid glad och positiv och gjorde allt det där som alltid blir uppskjutet. Tvätten, posten, alla papper, vatta blommorna och inte minst var hon alltid snabb med blöjbyten även när det inte luktade så gott. Har man 16 ungar i blöjåldern är man överlycklig när man har en sådan arbetskamrat. Hjälpsam, snäll och glad. Jo, det finns fortfarande sådana människor kvar. Tyvärr fick hon inte glädjas åt sin stundande pension. Och det känns så ledsamt. Får nog sätta mig med stickningen och begrunda livet ett tag. Sedan ska jag titta på serien om kvinnor i vården. Känns inte helt ovesäntlig en dag som idag.